Författare: Stefan

Idag är tjugotredje dagen i bloggutmaningen #blogg100. Jag har på dessa 23 dagar bloggat mer än vad jag gjort totalt innan dess och dessutom skrivit mer löptext på svenska än vad jag gjort på bra länge. Det är fortfarande en utmaning att få till dagens inlägg, men det ger också mycket tillbaka.

Det är sen kväll, jag är trött och har ”grus i ögonen”. Motivationen tryter och hade det inte varit för de gångna 22 dagarna och motviljan mot att bryta sviten hade det aldrig blivit något inlägg ikväll. För ovanlighets skull hade jag dock TVÅ uppslag till vad jag skulle skriva om idag. Ämnet är annars oftast det svåraste för mig att komma på, texten kommer mer av sig själv. Jag samlar numera aktivt på tankar och funderingar som kan bli uppslag till inlägg, men det är inte lätt alla dagar att hitta något som känns intressant både att skriva om och förhoppningsvis även att läsa om.

Jag reflekterade lite idag över vad det ger mig att lägga tid på att blogga varje dag. Det mest uppenbara är givetvis träning i att skriva på svenska. Normalt skriver jag nästan bara i jobbet och då i princip uteslutande på engelska. Dessutom skriver jag där bara i syfte att driva projekt och arbetsuppgifter framåt, texten är underordnad innehållet. På bloggen finns det större möjlighet att öva och testa båda retorik och skrivteknik. Jag har fortfarande en bit kvar till kvaliteten jag höll på gymnasiet när vi skrev uppsatser, referat med mera för Roger Andersson på Samskolan….

En inte lika uppenbar vinst med att skriva för bloggen är att jag tvingas ge mig tid att tänka klart eller fullfölja vissa tankegångar. I en stressad vardag är det lätt att låta bli att gå på djupet, men nu måste jag ju gräva lite djupare i vad jag vet, tänker, tycker och känner om olika ämnen. Ofta stänger jag av TVn för att istället fokusera på det ämne jag skriver om. På något sätt känns det den egna analysen mer som att läsa en väl genomarbetad analys i t ex tidningen Fokus istället för att få ett snabbt referat i TV4:s ”lättnyheter”. De djupare tankegångarna känns som en verklig förmån och en för mig oväntad vinst av att blogga.

Dag 23 i #blogg100

Imorse blev det tydligt för mig och ett stort antal kollegor hur beroende vi är av våra datorer för att kunna jobba. Någon på huvudkontoret bestämde sig för att med omedelbar verkan stänga av åtkomsten till alla datorkonton där lösenordet inte bytts inom de senaste två månaderna, helt uppenbart utan att förstå konsekvenserna eller omfattningen. Vi var MÅNGA som stod i telefonkö till helpdesk för att få hjälp att återaktivera kontona och sätta nya lösenord…

Under några timmar kunde jag inte ta emot nya mail, inte chatta med kollegor och inte delta i Live Meeting konferenser. Eftersom jag jobbar med ett team människor spridda över hela jordklotet blev det snabbt rätt störande. Skype-chatten blev den snabba lösningen på det mest akuta kommunikationsbehovet – den fungerar ju helt oberoende av företagets infrastruktur.

Ilandsproblem, javisst! Men också ett tydligt tecken på hur beroende jag är av att dator och telefon fungerar för att jag skall kunna göra mitt jobb och på hur lätt den infrastukturen kan slås ut.

 

Dag 22 i #blogg100

Tidigt imorse kunde seismologer runt om i världen rapportera om ett till synes konstgjort jordskalv i Nordkorea, alltså av allt att döma en kärnvapensprängning. Några timmar senare kom bekräftelsen från Pyongyang att Nordkorea gjort sin tredje provsprängning.

Under min uppväxt på sjuttio- och åttiotalet var kärnvapenhotet konkret och något som jag under uppväxten liksom många andra unga ibland var rädda för. Då var hotet i huvudsak begränsat till supermakterna USA och Sovjetunionen. De båda länderna visade varandra att den andre aldrig skulle kunna överleva en attack – det fick namnet terrorbalans.

Jag hörde musik någonstans
den kom från en frusen orkester
den kallas för terrorbalans
och dansas av öster och väster

Idag har terrorbalansen mellan öst och väst förlorat sin roll även om båda sidor fortfarande har kvar förmågan att utplåna allt liv på planeten många gånger om. Däremot har nya hot seglat upp. Flera mindre stabila länder har visat att de redan har kärnvapen eller har förmåga att skaffa dem. Dessutom finns en marknad för stulna äldre kärnvapen eller delar av dessa från främst öst som åtminstone i teorin kan göra det möjligt för terrorgrupper att skaffa sig tillgång till vapen som skulle kunna förstöra en storstad någonstans i världen. Trots detta tror jag inte att dagens unga reflekterar lika mycket över kärnvapenhotet som vi gjorde. Hotet är inte lika tydligt som förr och det finns många andra hot som känns mer påtagliga, inte minst miljöfrågorna.

Vad är det då Nordkorea försöker visa världen med sina provsprängningar? Att man har det industriella kunnandet att skapa vapnet? Det är väl isåfall inte mycket att skryta med – Sverige utvecklade också kärnvapen redan på sextiotalet men lade ner projektet innan det kom så långt som till ett färdigt vapen. Eller är det ett hot mot grannen i söder – Sydkorea – och därmed indirekt symbolen för den kapitalistiska världen USA?

Vad skulle hända om Nordkorea sköt ett kärnvapen mot Seoul? Sydkorea har inte egna kärnvapen men är nära allierade med USA. Skulle USA kunna hålla sig utanför om Sydkorea angreps? Finns risken för en vedergällningsattack och vad skulle isåfall det få för konsekvenser för stabiliteten i området i stort? De flesta konflikter som pågår i Asien är ju lokala och med möjligt undantag för konflikten mellan Indien och Pakistan torde inte kärnvapen finnas med i hotbilden där. Kan ett potentiellt kärnvapenkrig mellan Nord- och Sydkorea riskera att tända nya konflikter mellan andra länder i Asien som i sin tur leder fram till djup recession i världsekonomin och i förlänging kanske till ett nytt världskrig?

Postivt nog reagerar även Kina negativt på dagens provsprängning och jag tror det är en mycket positiv signal för världsfreden. Kina markerar tydligt att Nordkorea i det här fallet inte har deras stöd utan för stå ensamma mot världssamfundet i fråga om detta. Det borde också betyda att Kina inte skulle stödja eller acceptera en attack från Nordkorea mot Sydkorea. Vad reaktionerna skulle bli på en amerikansk motattack så nära Kina kan man dock aldrig veta.

I en intervju i DN idag säger John Rydqvist vid Totalförsvarets forskningsinstitut att det finns tre sannolika skäl för provsprängningen: att säkra fortsatt bistånd, att visa upp ett avskräckningsvapen som man anser behövs på grund av att det konventionella försvaret är omodernt och att den nya ledningen i Nordkorea vill konsolidera sin maktposition. Kärnvapen skall ha blivit ett fattigmansvapen och Johan Rydqvist tror inte att den sprängda laddingen är en del av ett fungerande vapensystem utan ”bara” en enkel sprängladdning.

Låt oss hoppas både att Rydvist har rätt och att regimen i Nordkorea nöjer sig med dagens avskräckningsuppvisning.

 

Dag 21 i #blogg100

Jag har under ett antal år varit IT-ansvarig i Göteborgs scoutdistrikt, en sammanslutning av ca 40 scoutkårer i Göteborgsområdet. Vi har ett litet kansli med en anställd, ett par datorer och en gammal server i en skrubb. Jag är på väg att lämna över ansvaret till yngre förmågor, och som del av överlämningen är tanken att byta ut vår gamla server mot någon form av molnbaserad tjänst för fillagring som ger bättre åtkomst, stabilare drift och inte minst är billigare än att köpa ny hårdvara.

Det finns till synes många olika tjänster att välja bland, t ex Office 365 och Google Docs för att nämna de två största. När man inventerar marknaden inser man dock snabbt att alla tjänsterna använder samma affärsmodell – ett fast pris per användare och månad. För oss som har mellan 50 och 100 ideella användare där de flesta inte loggar in mer än en eller ett par gånger i månaden blir en sådan modell orimligt dyr.

Själva tjänsten fillagring är ganska svårt att differentiera mot kund, det finns inte så mycket att variera eller att lägga till som unikt försäljningsargument (USP). Med andra ord är det bara paketeringen av tjänsten som gör någon större skillnad. Hur kommer det då sig att samtliga leverantörer licensierar sin tjänst likadant och i praktiken bara konkurrerar med priset? Om någon leverantör istället erbjöd ett annat sätt att ta betalt skulle de ju plötsligt öppna upp för en helt ny kategori kunder. Ta till exempel betalt per lagringsvolym, antal samtidiga användare, mängd upp och nedladdad data eller liknande. Jag är nog inte ensam om att kunna tänka mig att köpa på andra villkor!

Hur ser det ut i din bransch? Tar alla betalt på samma sätt? Varför inte konkurrera med en alternativ affärsmodell?

 

Dag 20 i #blogg10

Vad driver dig på jobbet? Är jobbet bara något du gör för att kunna betala räkningarna eller brinner du verkligen för det du håller på med? Jag menar inte att du måste tycka att allt du gör är det roligaste du vet, men att du är så pass intresserad av det du håller på med att det fyller mer av din tid än de åtta timmarna om dagen du formellt sett arbetar? Du kanske engagerar dig i en branschförening? åker på konferenser på helgtid? läser tidningar om ditt fackområde som du kanske till och med betalar själv? eller rent av bloggar om din profession?

Jag tror att det krävs ett visst mått av passion för det man valt att jobba med för att bli en av de bästa i sitt skrå. Att bara ”göra sitt jobb” räcker inte för att hela tiden bli lite bättre eller ens vidmakthålla sin position – du får se andra springa förbi. Jag tror att det enda sättet man kan driva sitt område framåt är tycka att det är så spännande, utmanande och intressant att man ständigt försöker öka sin kunskap och lägger ner inte oansenlig tankemöda och tid på att utvecklas vidare. Belöningen är egen tillfredsställelse och inte sällan uppskattning – uppskattning som kan leda till än större möjligheter eller bättre ersättning för nedlagd tid.

Steve Jobs sa i sitt berömda examenstal på Standford 2005:

“Your work is going to fill a large part of your life, and the only way to be  truly satisfied is to do what you believe is great work. And the only way to do  great work is to love what you do. If you haven’t found it yet, keep looking.  Don’t settle.”

Älskar DU vad du gör?

 

Dag 19 i #blogg 100

Jag har ägnat en del av kvällen åt att se den nya filmen om (och i viss mån av) The Pirate Bay, TPB AFK eller The Pirate Bay – Away From Keyboard. Filmen berättar historien om rättegångarna mot fildelningssajten Pirate Bay och männen bakom den, från strax före starten av förhandlingarna i tingsrätten till dess att målet avgjorts i högsta instans. Filmen är absolut en partsinlaga från deras sida, men om man bara håller det i bakhuvudet tycker jag den ändå är väldigt intressant.

Peter, Fredrik och Gottfrid är rätt udda personer och onekligen väldigt olika. Filmen försöker förklara en del av deras drivkrafter och skall man tro vad de säger handlar det om rätt olika saker – från teknikintresse till nätaktivism och yttrandefrihet. Framförallt Gottfrid och Fredrik säger en hel del stolligheter i filmen och det är helt klart inga enkla personligheter att bedöma. Helt klart är de inte guds bästa barn, men frågan är om de trots det fått en rättvis behandling.

Jag har tidigare läst Peter Sundes nådeansökan där han beskriver en del av turerna i rättegångarna mot dem och den texten ger ju delvis samma bild som filmen. Det som jag tar med mig från filmen är en viss tveksamhet till hur vårt rättsväsende fungerar. Hur mycket styrs egenligen av kommersiella särintressen, jäviga domare osv?

Jag är själv kluven till fildelning som fenomen och tror egentligen att det är en övergående företeelse – så fort vi får möjlighet att enkelt köpa det innehåll vi vill ta del av till rimlig kostnad kommer de flesta säkert välja att betala för sig. Spotify visar ju tydligt att det går, och på senare tid har ju flera nya filmtjänster lanserats som rimligen borde minska intresset för fildelning av upphovsrättsskyddat material en hel del. Det skulle vara intressant att se siffror på hur volymen fildelning utvecklats sista två åren.

Se filmen! Den finns att hämta, helt legalt, via The Pirat Bay, du kan också se den på bland annat YouTube och även läsa mer om den på www.tpbafk.tv.

 

Dag 18 i #blogg100

 

Alla större företags IT-avdelningar brottas idag med hur man skall ställa sig till det faktum att många anställda vill ta med sig och använda privata datorer, surfplattor och mobiltelefoner på jobbet. Vi har vant oss vid bra utrustning privat och kräver helt enkelt att få lov att använda den för att göra vårt arbete också. Trenden kallas BYOD – Bring Your Own Device.

Anledningen till att många IT-chefer våndas är att det alltså handlar om enheter de inte har kontroll över. Hur kan man t ex garantera att data inte kommer i orätta händer? Tyvärr hamnar fokus väldigt ofta på problemen och många IT-avdelningar säger blankt nej med hänvisning till säkerhet. Enda konsekvensen blir att de anställda använder enheterna ändå men med försämrad funktionalitet och total avsaknad av kontroll, säkerhet och diskussion om vad som är ok och inte.

Jag lyssnade på podcasten Slashat på väg till jobbet och i en kommentar om BYOD nämdes laptops/bärbara PC i förbifarten. Det slog mig att hela diskussionen om farorna med att vi tar med egna enheter förs i jämförelse med den av företaget tillhandahållna bärbara PCn och att denna hela tiden anses som säker bara för att den är installerad och kontrollerad av IT-avdelningen. Men är det verkligen så stor skillnad?

Om jag tar med mig jobb-PCn hem är det ju för att jag vill kunna jobba med den. Alltså behöver jag kunna koppla upp mig på mitt trådlösa nätverk hemma. Likadant när jag reser i tjänsten – jag vill ju givetvis kunna jobba en stund på kvällen från hotellrummet och koppla upp mig där också. Alltså kan datorn inte längre vara så låst som den ofta var för bara några år sedan – då gick det i många fall inte ens att lägga till ett nytt trådlöst nätverk. Jobb-PCn följer med överallt, den är full med data och ansluts till nätverk helt utanför företagets kontroll – hur säker är den egenligen? Hur många krypterar t ex hela hårddisken på sina bärbara datorer, kräver VPN-anslutning för all nätverksåtkomst och håller brandvägg och antivirus ständigt uppdaterade?

Är verkligen en privat iPad så mycket farligare än företagets bärbara PC?

 

Dag 17 i #blogg100

Jag gillar teknik! Särskilt elektronik, och då allra helst sådan som kopplas till nätet. Jag tror att vi bara sett början på vad vi kan göra genom att koppla olika apparater till nätet. En del av dessa apparater kommer kommunicera med varandra, andra med oss människor. De senaste 20 årens internetutveckling har till allra största delen handlat om informationsspridning, nästa steg är troligen att de fysiska och virtuella världarna växer samman och att vi får fler och bättre möjligheter att kontrollera och interagera med vår omgivning på distans via smarta terminaler.

Jag är alltså en första klassens teknikoptimist. Men det finns gränser till och med för sådana som jag… Lidköpingsnytt skrev häromdagen om hur Västtrafik gått minst ett steg för långt.

På Resecentrum i Lidköping har Västtrafik har tagit bort det klassiska myntinkastet för att låsa upp den offentliga toaletten och ersatt det med en lösning som bygger på att man antingen skall skicka ett betal-SMS och få en kod i retur eller installera en särskild app i sin smartphone för att kunna betala och låsa upp.

Till råga på allt fungerar SMS-betalning inte lika enkelt som förut på grund av att skärpta regler för finansiella transaktioner gjort att teleoperatörerna valt att stänga ner den gamla typen av betaltjänst och ersätta den med den nya WyWallet som kräver registrering i förväg. Det vill till att man inte är alltför nödig…

När jag googlade insåg jag att det här inte är första installationen av ett sådant här system, tvärt om så har Jernhusen enligt SVT:s Rapport installerat samma system på offentliga toaletter på de flesta av sina stationer. Jernhusen påstår i Rapports inslag att de flesta kunder uppskattar systemet – f-n trot!

För mig är det här ett skolboksexempel när man skapat en teknisk lösning bara för att det går och inte för att den ger ett värde till dem som skall bruka den. Vi kommer helt säkert att få se många exempel på likande misstag medan vi provar oss fram till hur vi bäst nyttjar tekniken för att hjälpa oss.

 

Dag 16 i #blogg100

Idag var det Jobba hemma-dagen, ett initiativ från Microsoft som syftar till att så många människor som möjligt ska prova att jobba flexibelt och spara både tid och miljö.

Jag jobbar själv hemifrån ganska ofta, egentligen så ofta jag kan och då det passar. Dagen till ära jobbade jag idag hemma under förmiddagen idag men var sedan tvungen att åka iväg för att delta i EPiServers partnerträff under eftermiddagen.

Jag brukar säga att jag gärna reser för att träffa människor, men inte för att sitta vid ett speciellt skrivbord. Den fysiska arbetsmiljön och infrastrukturen i form av internetanslutning, skrivare och kaffemaskin (!) är minst lika bra hemma som på något av de kontor jag har att välja på. Dessutom får jag mer lugn och ro och kan fokusera bättre.

På det personliga planet blir det mindre stress, mindre spilltid och mer tid till både jobb och fritid. Det blir lättare att få ihop livspusslet när man slipper lägga in marginaler för strul med trafiken för att vara säker på att hinna hämta barnen på dagis.

Samhällets vinster är också stora, framförallt på grund av minskat resande som ger mindre utsläpp från trafiken och dessutom lägre belastning på vägnätet. Långsiktigt borde också friare arbetsformer kunna ge färre sjukskrivna på grund av stress och utbränning.

Nackdelar då, finns inte det? Jo, självklart gör det det. Det största minuset jag upplever är att det blir färre spontana möten. Det krävs också nästan att man har en avdelad arbetsplats hemma – att sitta och jobba vid köksbordet regelbundet tror jag leder till mer strul och stress än fördelar för de flesta.

Många har givetvis inte möjlighet att jobba hemifrån – allt från sjukvårdspersonal till bilbyggare på Volvo kan ju omöjligen ta med sig jobbet hem. Men väldigt många som faktiskt skulle kunna göra delar av sitt jobb hemifrån provar eller tillåts aldrig att göra det. Trots flextid åker de flesta dessutom till och från jobbet ungefär samtidigt, med köer och långa restider som konsekvens. Fler både arbetstagare och arbetsgivare behöver se möjligheterna!

Glöm inte att arbete inte är en plats man går till utan något man gör!

 

Dag 15 i #blogg100

Jag är knappast ensam om att ha Google som startsida i min webbläsare och att använda söket åtskilliga gånger varje dag. Ordet ”googla” har blivit synonymt med att söka. Men Google kan en massa andra saker också, här följer några exempel.

Vad kostar egentligen den där boken på Amazon? Google hjälper gärna till med valutakonverteringen:

Jobbar du som jag med team utspridda över hela jordklotet och funderar på om kollegorna nyss vaknat eller redan gått hem för dagen? Google vet vilka tidszoner som gäller och vad klockan är just nu över hela världen:

YR.no är troligen ohotade som svensk huvudleverantör av väderprognoser på nätet. Google har inte alla detaljer och finesser som YR har, men visst kan de plocka fram en väderprognos:

Sugen på att gå på bio? Boka biljett får du göra på respektive biografs sajt, men Google vet vilka filmer som går, när och var:

Ännu mer finesser finns beskrivna hos Google.

Dag 14 i #blogg100