Två gånger idag har jag råkat hamna i situationer där för mig okända medmänniskor segnat ner på gatan.
På väg hem från jobbet åkte jag vägen förbi frisören för en sedan länge behövd klippning. På väg från bilen ser jag plötsligt en ung kvinna som ligger ner på trottoaren. Jag går fram för att se hur hon mår och om jag behöver och kan hjälpa till med något. Efter någon minut blir det tydligt att någon redan ringt ambulans och att någon annan redan pratar med kvinnans mor i telefon. En tredje person som uppenbart har bättre sjukvårdskunskaper än jag sätter sig på knä bredvid kvinnan och försöker hjälpa henne och samtidigt ta reda på vad som hänt. Trygg i förvisningen om att kvinnan blir omhändertagen väljer jag att gå därifrån för att undvika att det blir en folksamling runt henne.
Senare på kvällen, på väg hem efter en whiskyprovning med Gothia Whisky Society slinker jag in på McDonalds i väntan på bussen hem. Plötsligt rasar en man längre fram i kön ner i en hög på golvet efter att minuten före framstått som helt frisk. Även här kom människor runt omkring genast till hans hjälp och efter att ha fått hjälp till en stol och druckit ett glas vatten piggnade mannen till igen.
Båda dessa medmänniskor fick alltså snabb hjälp av förbipasserande, för dem okända, människor. Jag kan inte bli annat än glad i själen av detta – att människor så självklart hjälper medmänniskor i nöd visar att vårt samhälle inte är fullt så känslokallt som ibland hävdas. Jag hoppas att både kvinnan och mannen ikväll mår bra och sänder en tacksamhetens tanke till alla som engagerade sig – nästa gång kan det vara jag eller min anhörig som behöver hjälp.
Dag 8 i #blogg100