Kategori: blogg100

Imorgon börjar knytkonferensen WebCoast på Lindholmen här i Göteborg, 250 människor som på olika sätt lever och arbetar på och med webben och andra digitala kanaler träffas för att lära av varandra och knyta nya kontakter. Själv ansvarar jag för en stor del av de praktiska arrangemangen på plats.

Ikväll ägnar jag mig bland annat att packa prylar som 250 nördar behöver för att leva ett bra liv under helgen:

• 13 grenkontakter
• 5 förlängningskablar 5-10 meter
• 1 förlängningskabel 25 meter
• 1 nätverkskabel 25 meter
• 1 rulle gaffatejp
• 20 bläckpennor
• 4 märkpennor
• 3 rullar tejp
• 1 burk kartnålar
• och en hel del annat!

Som synes har deltagarna med sig rätt mycket elektriska manicker som de behöver ladda under helgen – förhoppningsvis har de inte glömt sina laddare hemma.

Varmt välkomna till WebCoast allihop!

 

 

Dag 49 i min #blogg100

Nu till helgen är det dags för den deltagardrivna knytkonferensen WebCoast. Jag är med och arrangerar konferensen, men vi som planerat och förbereder skapar egentligen bara de yttre förutsättningarna, innehållet står deltagarna själva för.

Redan innan konferensen planerar flera av deltagarna tillsammans vad de vill presentera eller delta i, i vårt fall sker mycket av detta i Facebook-gruppen Vi på WebCoast. Det är fantastiskt roligt att se hur mycket engagemang som finns för att tillsammans skapa bästa möjliga konferens för alla som kommer.

Idag tycker jag det blev lite extra tydligt vad det handlar om. Per Olof Arnäs, Christian Dahlqvist och Stellan Löfving planerar en workshop om den billiga lilla datorn Raspberry Pi. För att så många som möjligt skall kunna vara med och testa har de via en leverantör, m.nu, ordnat så att deltagare kan beställa en dator där och då och få den levererad direkt på plats.

Inget tvivel om att de brinner för sitt ämne och vill dela sin passion med de andra deltagarna! Jag blir nästan sugen på att köpa en Raspberry Pi till och hänga på…

 

Dag #48 i min #blogg100

Fram till nyligen har jag varit motståndare till idén att dagstidningar skall ta betalt för sitt innehåll på nätet, men jag börjar svänga i frågan. Mängden annonser som läggs in för att finansiera tidningarna har nått en sådan nivå att annonserna nu fullständigt dominerar över innehållet.

Skärmdumpen nedan tog jag från DN häromdagen, övriga stora dagstidningar jag tittat på ser ungefär likadana ut. Jag har markerat innehållet för att du skall hitta det – det är lätt att gå vilse bland annonserna. Blicken fastnar inte spontant på rätt ställe, det är hopplöst att fokusera och man måste aktivt söka sig fram till innehållet. När man väl hittat innehållet bryts läsningen strax av annonser inbakade i textflödet.

Självklart kan man inte bara begära att tidningarna skall minska på sina annonser, pengarna måste ju komma någonstans ifrån. Därför tycker jag det är dags att börja diskutera lösningar för hur tidningarna kan ta betalt för sitt innehåll. Jag och tusentals andra betalar glatt våra 99 kronor varje månad för Spotify för att slippa reklamen och kunna lyssna från mobilen, varför skall vi inte kunna betala för att slippa reklamen i dagstidningarna också?

Jag tror att den stora utmaning är att hitta sätt att ta betalt som passar hur vi läser innehåll. Lika lite som vi vill betala varje enskild artist separat för att lyssna på just deras musik vill vi betala varje tidning separat för att läsa enstaka artiklar. Vi behöver en motsvarighet till Spotify – inte en samlingstjänst men ett system för mikrobetalningar så att vi kan betala för de artiklar i respektive tidning vi vill läsa utan att behöva teckna dyra abonnemang som låser mig till en eller ett fåtal tidningar. Helst skall vi inte tvingas ha pengar på konton på varenda sajt heller, drömmen vore ett standardiserat sätt att betala småbelopp som kan användas överallt. Problemet är givetvis inte isolerat till Sverige, men kanske kunde en svensk gemensam lösning vara en början? De flesta stora tidningarna i Sverige ägs av några få mediehus, det borde väl inte vara helt omöjligt att komma överens om en standard?

 

Dag #47 i min #blogg100

Så var äntligen min väntan över – jag har fått mitt konto till Mailbox-appen. Appen lanserades för några veckor sedan och inom någon dag hade man byggt upp en kölista på mer än 100 000 intresserade. När man installerade appen visade den först bara hur många man hade framför respektive bakom sig i kön. När jag fick mitt konto i morse fanns nästan 650 000 väntande användare efter mig i kön. Utvecklarna bakom appen hävdar att syftet med att släppa på användare i begränsad takt är att säkerställa att det fungerar bra för alla användare, men jag kan inte låta bli att tro att det även finns en viss del önskemål om att blåsa upp intresset. Det ursprungliga beskrivningen av hur appen skulle revolutioner hanteringen av epost var också ganska otydlig men lovade stor förändring.

Var det då värt väntan? Med tanke på den långa väntetiden befinner jag mig i ett läge mellan att ha tappat intresset helt och att ha skruvat upp förväntningarna till orimliga nivåer.

Tyvärr blir mitt omdöme efter några snabba tester idag bara ett avmätt ”jaså, var det inte mer än så här?”. Appen jobbar mot din GMail-inbox och tillhandahåller ett gränssnitt där man med ganska stora svepande röreleser kan ta snabb ställning till vad man vill göra med sin epost – arkiva, radera, skjuta upp och så vidare. Grundtanken är att hantera eposten som ärenden eller uppgifter man behöver ta hand om.

Jag är sedan länge tung användare av mappar i min epost-låda. Jag har mer än 100 mappar (eller etiketter på Gmail-språj i en struktur jag byggt upp sedan jag öppnade mitt första privata mailkonto i november 2008. Gmails funktioner för att skicka alla färdigbehandlade mail till arkivet använder jag över huvud taget inte. Just här uppstår min största tveksamhet till Mailbox app – man måste anpassa sitt arbetssätt efter appen. All ”magi” som appen gör bygger på att den flyttar runt och taggar om mailen, i första hand i en uppsättning nya mappar under en ny ”Mailbox”-mapp. Inne i appen kan man inte komma åt sina befintliga mappar, utan man är hänvisad till att på Google-vis lägga allt man tycker sig läst klart eller behandlat i det stora osorterade arkivet eller i en av de listor man kan definiera, t ex ”To read” eller ”To buy”. Dessa listor motsvaras också av nya mappar under Mailbox-mappen.

Så tyvärr, Mailbox-appen kommer INTE att revolutionera mitt sätt att hantera epost.

 

Dag #46 i min #blogg100

Det höll i 44 dagar – sedan kom det första avbrottet i min tänka 100-dagars svit med blogginlägg. Jag har haft mycket att göra och varit trött på kvällarna – nu blev det helt enkelt lite för mycket på en gång.

Jag bloggar dock inte i första hand för de hundra dagarna utan för min egen och mina läsares skull, så även om jag formellt sett inte fyller kravet på att blogga 100 dagar i följd tänker jag fortsätta min egen blogg100-utmaning. Målgången blir givetvis lite senare än för dem som följer Fredrik Wass utmaning till punkt och pricka men vad gör det – jag hoppas ju att det inte blir något stopp när de 100 dagarna är till ända utan att jag fått upp tempot och vill fortsätta blogga regelbundet .

Dagens inlägg är som synes lite av meta-karaktär, imorgon återkommer jag med ett vanligt inlägg.

 

Dag #45 i min #blogg100

Idag presenterade Facebook en ny layout för nyhetsflödet som kommer att rullas ut till användarna inom kort. Fokus sägs vara på dina vänner och då i huvudsak på bilder – fler och större bilder. Man skall också kunna välja mellan flera olika sätt att se flödet, ”det senaste” som verkar vara i huvudsak som idag, ”dina vänner” och ”följer” som sätter fokus på dina vänner respektive sidor och personer du följer. Det kommer också ett nytt flöde för bilder – kanske är det första steget för att lyfta fram innehåll från Instagram som ju Facebook köpte för snart ett år sedan.

http://youtu.be/_PW54Sm99ck

Inget sägs dock om hur sponsrade inlägg och övrig reklam kommer att presenteras. Jag tror att mottagandet kommer att bero väldigt mycket på hur de löst presentationen av just reklamen. Många, inklusive jag själv, börjar tröttna på hur reklamen tar allt större plats i flödet. Facebooks fortsatta framgång är beroende på att de behåller användarna på sajten samtidigt som pengarna behöver komma in från reklamen – en svår balansgång.

Som vanligt när Facebook gör förändringar kommer vi att få läsa på kvällstidningarnas löpsedlar om användare som rasar mot det nya, bloggar och Facebook-grupper kommer att översvämmas av inlägg som kritiserar förändringarna och högljudda användare kommer att hota att lämna Facebook för gott. Förändring är svårt och att så många reagerar starkt när Facebook ändrar är kanske ett tecken på hur stor plats sajten har fått i mångas liv och sociala umgänge.

Själv tycker jag den nya layouten verkar vara en förändring till det bättre och ser fram mot att få den för mitt eget nyhetsflöde.

Detta inlägg kom till ett par timmar för sent och är efterdaterat.

 

Dag 44 i #blogg100

Har du liksom jag en full agenda upplever du säkert också att den inbyggda kalendern i iOS för iPad är ganska rudimentär. Jag har testat ett antal andra kalenderappar men hittills inte hittat något jag gillar. Häromdagen kom dock äntligen en ny version av en av de appar jag testat tidigare och nu verkar de ha hittat rätt. Appen heter Week Calendar HD och kostar 22 kronor på Appstore.

Det finns mängder med finesser som anpassade färger, möjlighet att sätta olika ikoner på olika händelser, mallar för återkommande typer av händelser och så vidare. Min absoluta favoritfunktion är dock mycket enklare än så – helt enkelt möjlighet att se vilket veckonummer en vecka har. Man kan också få veckonumret som en ”bricka” på ikonen så att det är tillgängligt även utan att starta appen.

Jag tycker dessutom att Week Calendar HD är betydligt renare visuellt än Apples standardkalender. Apples kalender tillhör ju en svit av applikationer som fått utseende som skall efterlikna de fysiska motsvarigheterna, i detta fall en papperskalender. Jag tycker dessa liknelser över lag fungerar dåligt och ser ingen egenlig anledning till varför digitala produkter skall anpassas för att se ut som sina tidigare analoga motsvarigheter. Enligt ryktet finns samma tankar även internt hos Apple, designchefen Jonathan Ive sägs ogilla dessa liknelser som skall ha tagits fram av den tidigare chefen för iOS Scott Forstall som fick sparken i höstas. Kanske får vi se helt nydesignade standardappar för kalender, kontakter, iBooks med mera från Apple med iOS7 redan till hösten?

Jag är redan så pass säker på att den här appen är rätt för mig att jag ersatt standarkalendern med denna på första skärmen på min iPad.

 

Dag 43 i #blogg100

Den sjätte till sjunde mars är det dags för Webbdagarna i Stockholm, den största branschkonferensen i Sverige för oss som på olika sätt jobbar med digitala media. Förra året var vi ca 1200 personer som deltog, i år är det tydligen ännu större. Tyvärr kan jag själv inte vara med i år på grund av besparingar på jobbet, men som tur är filmas och livestreamas det viktigaste innehållet så att jag istället kan följa det live och i efterhand på nätet.

Delar av konferensen går i flera parallellla spår. Vännerna på FKDV filmar och stremar sessionerna som går i den stora konfenssalen, Samtidigt pågår flera andra sessioner i de lite minde rummen, och jag hoppas det finns deltagare som guerillafilmar där också. Jag filmade själv flera sessioner förra året och enligt tittarsiffrorna på min YouTube-kanal var det uppskattat av ganska många. En spellista med mina filmer från förra året hittar du här. På grund av dålig täckning på mobilnätet i lokalerna och bristande kapacitet på det trådlösa nätverket på Stockholm Waterfront var det svårt att streama live, så det mesta fick laddas upp i efterhand.

Här följer ett exempel på mina filmer från förra året – Adam Hassan från Cybercom föreläser om ”Svarta svanar och smarta svärmar” på Webbdagarna 2012,

Detta inlägg är blev klart ett par timmar för sent och är därför efterdaterat.

 

Dag 42 i #blogg100

 

Jag tror på idén bakom inbox zero – att varje dag jobba ner sin inkorg i eposten så att den är tom. Däremot har jag svårt att nå dit själv, trots flera år av någorlunda seriösa försök. Just nu innehåller inkorgen på min jobbmail 463 mail och inkorgen på min privata mail 419 mail. Alla dessa mail är lästa en första gång och jag har fattat beslutet för var och en av dem att det är något jag behöver agera på. Det kan innebära allt från två minuter till flera timmars arbete med varje. Hur blev det så här?

För mig räcker det med några dagar med normalt eller lite extra stort inflöde av epost samtidigt som jag av något skäl inte hinner jobba undan i normal takt, kanske på grund av extra mycket möten på jobbet eller kvällsaktiviteter hemma, för att antalet snabbt skall klättra uppåt. Ganska nyligen var inkorgen för min privata mail nere på 270 efter ett rejält ryck från nästan 500 – men nu är den tillbaka igen. Samma sak med jobbmailen, jag kämpade runt 200 ganska länge men några månader med extremt mycket att göra har förflyttat antalet uppåt rejält.

Hur gör man egentligen för att ta kommandot över sin epost när man redan provat tvåminutersregeln (allt som tar kortare tid än så att lösa tar du hand om första gången du ser det) och försökt att inte ta i varje ärende mer än en gång? Att flytta allt till en separat mapp ”besvaras senare” hjälper inte mig, det ger bara mer administration och ingen riktig avlastning.

Den mest radikala lösningen är att markera alla och sedan trycka delete – var något viktigt kommer avsändaren troligen höra av sig igen. Jag är inte riktigt redo för det steget, tror att jag kan missa för många viktiga eller roliga saker på vägen.

Hur gör du för att hålla jämna steg med flödet av epost och för att komma ikapp när mailen samlat sig på hög?

 

Dag 41 i #blogg100

 

Häromdagen fick jag mina nya dosa för BankID. Min bank slutade i månadsskiftet februari-mars att dela ut mjuka certifikat för elektronisk legitimation och hänvisar istället till BankID som finns på deras VISA-kort tillsammans med en dosa de skickar ut kostnadsfritt. Tyvärr är dosan inte alls så användarvänlig som den kunde, och borde, vara.

Det första jag reagerar mot är att sladden pekar åt fel håll, mot mig istället för från mig. Det känns inte intuitivt, det skiljer sig mot hur det ser ut i butik och passar dåligt för att ligga fast inkopplad på skrivbordet hemma.

Min andra reflektion är att sladden inte är löstagbar. Dosan blir därför ganska klumpig att ha i väskan. Idag har dessutom allt fler en mini- eller microusb-kabel i väskan eller på skrivbordet för att ladda sin telefon, varför inte använda samma sladd för att koppla in BankID-dosan?

Och detta är saker jag reagerat på innan jag ens kopplat in den… Jag anar att det kan komma en uppföljning på det här inlägget när jag väl anslutit dosan till datorn – att få den att funka med Mac ryktas inte vara helt trivialt…

 

Dag 40 i #blogg100